Optimism är inte bra alla dagar.

Vissa dagar hatar jag mig själv. Som idag.

Jag stiger upp ur sängen kl. åtta (hela fem och en halv timme före mitt plan ska lyfta). Det låter väl inte som för få timmar att ha på sig för att hinna 1. packa 2. göra sig i ordning och 3. ta taxi ut till Arlanda? Eller? Tydligen i min tidszon räcker det inte till.

Jag börjar städa i skrubbar, gå igenom mina smycken, snabbsolar, går och köper tvål och diskmedel och städar lite i lägenheten. En halvtimme före jag borde åka iväg med taxin för att vara på plats helt ok i tid, då hoppar jag i duschen och fixar till mig i det snabbaste laget. Kommer förstås iväg 10 minuter efter vad som var tänkt men det var ändå lugnt. Men såklart är det taxichaufförens första dag och han yrar några extra varv på vägen före vi är framme på Arlanda ca. 40 minuter före mitt plan ska lyfta.

Aldrig har en terminal varit så stor, invecklad och fullproppad med yra turister som då. Först går jag i all hast mot helt fel håll när jag ska hitta check-in-diskarna. I säkerhetskontrollen är det världens trögaste gubbe framför mig och jag glömmer förstås bort att ta bort bältet så jag får gå tillbaks och ta av mig både det och stövlarna. Efter det springer jag förbi hela taxfreen, alla caféer och affärer, alla servicediskar och alla andra gater utom just min som såklart ligger längst bort. Allt detta med typ 15 kg handbaggage. Jag sprang säkert 2 km totalt med flåset upp i halsen och svetten som rann samtidigt som jag försöker få kontakt med Gud och be honom att göra så att jag inte missar planet (man måste ta till alla hjälpmedel i såna här situationer). Väl framme vid gaten 15 minuter före det är meningen att planet ska lyfta läser jag den tunga texten: "Gate closed". Och ingen människa som skulle kunna hjälpa mig är på plats förstås. Jag står en stund och börjar känna gråten i halsen. Kändes inte så överdrivet roligt när man kämpat för allt man är värd och kommer fram helt slut för att se att man har missat planet med någon ynka minut, bara för att det var en buss som skulle ta ut passagerarna till planet.

Så jag går till SAS Service disk, får veta att det inte finns några platser kvar på något plan idag med samma prisklass som jag hade, så jag skulle bli tvungen att köpa någon business-biljett för halva skjortan typ. Då blev det bara för mycket. Jag sa att jag skulle fundera en stund och plockar upp telefonen och ringer mamma för att sen brista ut i gråt. Jag var så arg, ledsen och besviken och kunde inte tänka mig att åka hem först imorgon eftersom jag en gång hade tagit mig ut till flygplatsen och ställt in mig på att vara hemma idag. En stund senare behärskar jag mig och bokar en ny biljett. Så nu åker mitt plan 17.30 och jag sitter och tröstäter en räksmörgås i lugn och ro (och såklart flörtar med servitören som passar upp mig med dricka, hehe).

Men jag blir bara så arg. Att jag aldrig lär mig! Det är en av mina sämsta sidor, min tidsoptimism. Och jag har ingen aning om hur jag ska kunna skärpa till mig. Fastän jag skulle stigit upp kl. fem i morse skulle jag hittat på andra saker att göra för att fördriva tiden tills jag ser att klockan är way too much och börjar stressa som en idiot.

Någon som har något bra tips på vad man kan göra för att bryta sig ur den onda cirkeln?