Lev livet - det går inte i repris

I natt drömde jag en så stark och hemsk dröm. Jag drömde att jag stod bredvid en öppen grav tillsammans med mamma och pappa och det var jag som skulle dö. Jag var rädd, bedrövad och grät samtidigt som jag kramade och pussade mamma och berättade att hon var den bästa människan i hela världen och att jag älskar henne så obeskrivligt mycket. Åt pappa sa jag att allt var så orättvist, att just jag måste dö som är så ung och inte har hunnit leva mitt liv ännu, det ju finns så mycket jag inte hunnit göra ännu i mitt liv. Så himla hemskt, vad skulle bli dina sista ord åt människorna du älskar mest i hela ditt liv om du skulle bli tvungen att lämna dom? Oj gud vilken hemsk dröm alltså. Den var så stark så jag tänkte börja gråta igen i morse när jag berättade om den åt mamma. Längesen jag har haft någon sådär stark och hemsk dröm. Brukar nu som då drömma att jag träffar mormor (som är död) och i början efter hennes död så bara grät jag när jag "träffade" henne men nuförtiden är jag glad att få se henne, kramar och pussar henne och pratar med henne och frågar hur hon mår. Jag tolkar det som att det är mormor på riktigt som "hälsar på" mig och jag får träffa henne på nytt. Känns skönt iallafall att tänka så.

Nattens dröm var ju inte alls likadan, tror aldrig jag har drömt att jag själv dör förut. Eller man drömmer ju inte att man dör eftersom man inte gjort det förr och vet hur det "känns", men att jag var på väg att dö och upplevde mina sista minuter på min egen begravning. Usch usch usch. Försökte läsa lite på internet vad det skulle kunna betyda, men hittade bara att om man t.ex. ser sin egen begravning tyder det på ett långt och lyckligt liv eller att det är barndomsminnen i det omedvetna som gör sig påminda... Det där med långt och lyckligt liv lät ju bra iallafall, hehe. Hursomhelst verkade jag ju ha saker på klart och verkligen tycka att det är viktigt att få leva sitt liv till fullo och ta vara på det. Och det anser jag nog att jag oftast gör också.