Just dance, dance, dance...

Har precis kommit ur duschen och sitter nu och tar det lite lugnt och laddar för en tung skoldag med massa träningsvärk. Vi gjorde bl.a. danssteget "masken" igår, vilket betyder att man hoppar upp i luften, tar emot sig med händerna före du landar med fötterna och sen "ålar" hela kroppen ner mot golvet. Och om igen. Ungefär 50 gånger.

Det är verkligen inga enkla grejer vi håller på med i skolan. Nivån är så ofattbar hög, våra danslektioner är steget under en proffsdansares lektioner ungefär och när man är på en "vanlig" allmän kvällsklass tycker man att allt går för sakta fram.

Ibland har jag lite svårt att förstå och minnas det.

Vissa dagar känns det som att du är sämst i klassen, aldrig hänger med bra i koreografierna, är skit på piruetter och har de svagaste musklerna och den dåligaste fantasin.

Så är det ju inte, men då man alltid ska vara så självkritisk! Istället borde jag ju tänka att fast jag inte gör alla steg 100% rätt när vi stressar igenom en koreografi (ny koreografi varje vecka typ), så är det ju helt sjukt att jag överhuvudtaget hänger med så pass bra som jag gör och inte bara står helt handfallen och inte alls hänger med! Att jag redan blivit jättesnabb att lära in koreografier jämfört med för bara en månad sedan. Att jag överhuvudtaget vågade söka in hit och komma på audition där du måste vara "i god fysisk kondition och vältränad" för att komma in. Att jag är modig som vågar ställa mig framför en hel bunt med människor och lära ut en koreografi som jag själv gjort, med rädslan för att inte vara tillräckligt bra och ha tillräckligt "coola" hiphop-steg (hiphop och streetdance är det lättaste med tanke på att jag bara dansat det några gånger före jag började här). Att jag gör de sista fem piruetterna till för jag vet jag måste öva på dem, fast jag redan är så yr så jag kunde spy. Att jag har lärt mig ca. 50 olika danstermer på vilket-fint-språk-det-nu-än-är från att ha kunnat ca. två från förr. Att jag orkar ta mig till skolan fast det vissa dagar känns som att det står skrivet "sämst" i min panna. Att jag redan från andra veckan på skolan vågade ställa mig ensam i en ring med kritiska blickar som stirrade på hur du dansade för att leta upp dina svaga sidor och ge dig kritik. Att jag kan ta kritik utan att bryta ihop. Att jag vågar. Att jag orkar. Att jag inte ger upp.

Just det. Sååå var det ju.

Bra Jennifer! (man måste få berömma sig själv ibland!)