Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen

Har jag glömt att berätta att jag ska på Lars Winnerbäck konsert om bara en månad?! Det ska jag iallafall! Ser framemot det som bara tusan, Winnerbäck är ju artisten bakom många av mina favoritlåtar. Idag har jag upptäckt ytterligare en fin låt på hans nyaste album. Så här låter den:

"Berätta hur du gör, berätta hur du gör

Det är en känsla som du lämnar,

när du vänder bort din blick

Berätta hur du gör"

Så idag har jag som ni säkert räknat ut, lyssnat på Lars Winnerbäck (filosofimusik nr. 1) och kommit fram till vissa punker angående livet som jag tänkte dra kort här nedanför.

• Fast man är ung och redan har varit med om hur många roliga saker som helst i livet, upplevt saker som få aldrig har gjort eller kommer att få göra, så är det ändå alltför sällan man uppskattar och är nöjd med livet iallafall. Som människa blir man bortskämd och kräver bara mer och mer av livet istället för att tänka på och glädjas över alla vinster man redan fått här i livet.

• Att man aldrig får den man vill ha. Fördenduvillhavillintehadigförattduvillhaden. Det människan får serverat på ett silverfat vill den inte ha och den som skriker ut "Ta mig!" är ingen intresserad av att jaga (undantag om det gäller ett desperat one-night-stand). Det enda är typ om båda två blir kära på exakt samma gång och inte har något emot att den ena ropar "Ta mig!". Och det dummaste med hela den här grejen är att fast du vet att du inte ska servera dig själv på ett silverfat utan istället spela svår (men inte för svår heller, då kan ju den andre bara ge upp och strunta i dig helt) för att fånga intresset. Men som sagt, den balansen är inte de enklaste.

• Återigen upprepar jag för mig själv; skit i spelet, lev i nuet, ta inget hårt, var dig själv och du kommer att leva lyckligt resten av ditt liv! Det här med kärlekens spel. Varför, varför måste man alltid tänka hur man ska bete sig; svår eller inte svår, rolig och pratglad eller tyst, blyg och söt? För vill vi verkligen vara med någon som inte tycker om dig för just den du är? Svar: Nej. Så varför då mina kära vänner, varför är vi inte bara oss själva och väntar på att en lyckost som direkt fastnar för din härliga utstrålning, ditt hjärtliga skratt, dina tindrande ögon ska hitta oss och framför allt ska älska oss för exakt dom vi är? Och det dummaste med det här är att jag vet allt det här och kan allt utantill, men i praktiken funkar det ju inte såhär. "Livet är" säger jag bara. Deal with it.

Ok, det var det. Måste bara få avreagera mig på detta ibland orättvisa liv.

Nu kan jag fortsätta med mitt lyckliga och dans-på-rosor-liv! ;) Puss&kram!